Om Gustaf Retzius och Nils Larsson

 

1891 skrev Gustaf Retzius en detaljerad avhandling om hur han så länge längtat efter att dissekera en samisk hjärna.

I början av den tyska texten beklagar sig Retzius över att han haft så svårt att hitta en hjärna att börja karva i för att samer å ena sidan bodde för långt ifrån Stockholm, och å andra sidan sällan blev dömda för brott som ledde till att de hamnade på fängelset i Stockholm, men att han nu äntligen fått tag i ett exemplar som han kunde studera.

Vi skall bespara er de långrandiga och obehagliga beskrivningarna, förutom slutsatsen, som konstaterar att samiska hjärnor ser precis ut som svenska hjärnor, men att Retzius gärna ville få tag på fler hjärnor för att eventuellt kunna bevisa motsatsen.

Mannen, Nils Larsson, vars lik Retzius skändat, kom från Arvidsjaur – hans föräldrar kom från Mausjaur – och han var sockenlapp på Tuna i Ångermanland 1873. Då Nils suttit på Långholmen totalt fem gånger finns två porträtt av honom, och när han nämns i folkbokföringen 1880 benämns han som försvarslös lappdräng.

Inget av det nämns dock i Retzius avhandling, som istället fokuserar på Nils hjärnas vikt och utseende.

Eftersom hans kvarlevor, och flera andras, förstördes i en omfattande brand 1892, kommer han aldrig att begravas, men hans berättelse förtjänar att höras då han, som så många andra samer som av en eller annan anledning avlidit i Stockholm i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, inte ens bevärdigades rätten till en begravning innan så kallade forskare kastade sig över deras kroppar.

Och det i sin tur bör ställas i kontrast med att Gustaf Retzius som skändade Nils Larssons kvarlevor och sedan beskrev det hela i ingående detalj i slutet av 1800-talet, så sent som 1990 fortfarande fick vägar, byggnader och föreläsningssalar uppkallade efter sig i Sverige.